Jag skäms för att jag vänder mig om

Något som ger mig så dåligt samvete är alla tiggare och hemlösa som sitter i vartenda gatuhörn i Stockholm. Sista året verkar det ha ökat explosionsartat, vad fan har hänt med vårt välfärdssamhälle? I Sverige ska ingen behöva gå hungrig, ingen ska behöva bo på gatan och ingen ska behöva tigga för att få pengar till mat. Eller?
 
 
 
Enligt Socialtjänstlagen gäller detta:

1 kap. Socialtjänstens mål

 
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
 
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
 
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
 
Vad är det som har gått fel?
Finns det inte tillräckligt med resurser? Givetvis har alla ett eget ansvar för sitt liv och självklart krävs det från varje individ att ta sitt ansvar och uppfylla kraven för att få hjälp. Men har det inte gått lite väl långt nu? Det är många som mår väldigt psykiskt dåligt som inte får hjälp av psykiatrin och som hamnar mellan stolarna. Ingen vill ta ansvar för detta. 
 
När jag jobbade som skötare i vuxenpsyk 1995 genomfördes i hela Sverige vad som kom att kallas ”psykiatrireformen”. Denna reform innebar att vården av psykiskt störda människor skulle bli mer öppen. Allra helst skulle patienterna flytta ut från vårdinstitutionerna till egna boenden. Detta hade främst två anledningar: 
 
1. Bättre, friare och mer utvecklande för den som annars lätt hamnade på ett sjukhus resten av sitt liv. 

2. Bättre rent ekonomiskt för staten. Nu skulle istället ansvaret ligga på landsting och i vissa fall kommun. Allt som allt skulle det bli billigare då en större del patienter skulle vistas i egna boenden och inte belasta den sociala välfärden genom att kräva kollektiva boenden dygnet runt som tidigare varit ibland alltför vanligt.
 
Många är ensamma och har inte ens en egen familj
Det låter ju bra i praktiken, att psykiskt sjuka skulle få egna boenden. Men det som hände var att många som har bott på instution i hela sitt liv plötsligt skulle klara sig själva. Många är dessutom väldigt ensamma och har inte ens en egen familj eller vänner. Resultatet blev istället att många mådde ännu sämre och gjorde allt de kunde för att komma tillbaka till psykvården för att bli inlagda på en avdelning igen. 
 
Det är det jag menar med att de hamnar mellan två stolar. Kommunen vill inte ta ansvar och inte Landstinget heller. Är det en slump att hemlösheten har ökat? Sedan tror jag att det finns ett stort mörkertal. Många som inte syns ute på gatorna. 
 
Jag skäms över mig själv för att jag vänder mig om
Jag mår riktigt fysiskt och psykiskt dåligt av att se detta och önskar man kunde göra något. Visst skänker jag en slant här och där men det känns som en droppe i havet. Jag brukar köpa Situation Stockholm istället och gå till de som ligger och sover på Kungsgatan där jag lägger lite pengar i deras burkar. Snart blir det vinter på riktigt med och då blir det ännu jävligare för de här människorna. Jag skäms över mig själv för att jag har börjat vända mig om när jag ser och hör dom skrika efter pengar på gatorna. Jag önskar jag kunde göra mer men vad kan jag göra? Jag har inte så mycket pengar själv och har inte råd att ge alla tiggare pengar. 
 
Ta aldrig något för givet
Sedan blir jag så ledsen och förbannad över dömande, inskränkta människor som säger, de får skylla sig själva, sök jobb, utnyttja inte systemet osv. Ta reda på fakta innan ni kommer med dessa korkade uttalanden! Ta aldrig något för givet. Det kan gå väldigt fort utför och plötsligt har det gått så långt som det har gjort för de här människorna. Någon kanske har blivit arbetslös, börjar dricka pga det, förlorat sin familj, sitt hem. Någon kanske har blivit utförsäkrad och har inte ens råd att betala hyran eller köpa mat, någon kanske har separerat är ensamstående förälder och har inte ens råd att betala sina räkningar. 
 
Alla bär på en egen historia, alla är människor som förtjänar respekt och ett drägligt liv! Ibland kanske det bara krävs en hjälpande hand innan det går för långt! Var inte så egoistiska och rädda utan erbjud hjälp om du ser någon må dåligt. Det är mitt råd. Jag har egna personliga erfarenheter av detta och är väldigt tacksam idag för det jag har. Jag har tak över huvudet, det är inget man kan ta för givet! Jag kan absolut inte jämföra mig med de här som sitter på gatorna och tigger eller som har det riktigt jävligt. Men jag vet hur det känns att inte ha ett eget hem, att flytta runt och bo i andra hand i åtta år. Det tar på psyket kan jag säga. 
 
Tyvärr har de här organisationerna som tjänar pengar på tiggare förstört det ännu mer för de som verkligen behöver hjälp. 
 
Funderar på att börja arbeta inom psykiatrin igen, kanske jobba extra på boenden, eller på härbärgen. Jag vill göra något, inte bara sitta och beklaga mig som alla andra. 
 
Jag skäms över hur det har blivit i vårt land. Sverige som alltid har haft ett välfärdssamhälle, där vi alla ska kunna känna trygghet vad som än händer. Jag hoppas att det här kommer bli bättre nu när vi har fått ett regeringsskifte, det är vad jag hoppas på.