Jag har efter 25 år fått kontakt med två gamla vänner igen från tiden då jag bodde i Växjö. Det känns så himla kul! Den ena gick jag i gymnasiet samtidigt med och jag hade en secret crush på ha ha, jag tyckte han var skolans snyggaste kille! Men det vågade jag aldrig säga. Jag var ju tillsammans med hans klasskompis, som också var väldigt snygg iofs.
Det visade sig att vi har gemensamma vänner på Facebook och plötsligt började vi kommentera om samma inlägg och sedan addade vi varandra och pratade vidare privat. Efter det skulle vi bara ut och ta en öl men det blev många öl och många skratt. Det kändes precis som vi träffades igår! Vi hade så mycket att prata om, gamla minnen, gemensamma vänner och nutid. Det känns väldigt bra att ha kontakt igen med någon som känner mig från förr, som känner "riktiga" Linda. Att man kan vara sig själv, inte behöva förklara sig, göra sig till.
Den andra vännen, Martin har jag letat efter länge på Facebook men utan resultat. Har ofta tänkt på honom och undrat vad han gör idag, hur hans livsöde blev. En dag satt jag och tänkte på honom och sökte igen på Facebook och vips, där var han ju!! Jag blev så glad och addade honom direkt. Men jag var lite orolig och tänkte att han kanske inte vill ha kontakt igen. Det har ju trots allt gått ca 20 år sedan vi umgicks. Men han accepterade min vänförfrågan och direkt började vi prata gamla minnen, kommentera alla foton från förr. Vi har upplevt så mycket kul tillsammans och jag skrattar högt när jag tänker tillbaka på alla galna minnen. Vi har bestämt att vi snart ska ses och det det visar sig att vi bor 10 minuters promenad från varandra! :)
Jag och Martin i Växjö 1992
Jag har många vänner och bekanta men har saknat mina gamla vänner från förr, som jag har växt upp med, gått i skolan med och som jag har lärt känna under gymnasietiden. Det är så befriande att umgås med gamla vänner. Att bara få vara sig själv för en stund....