Jag skäms för att jag vänder mig om

Något som ger mig så dåligt samvete är alla tiggare och hemlösa som sitter i vartenda gatuhörn i Stockholm. Sista året verkar det ha ökat explosionsartat, vad fan har hänt med vårt välfärdssamhälle? I Sverige ska ingen behöva gå hungrig, ingen ska behöva bo på gatan och ingen ska behöva tigga för att få pengar till mat. Eller?
 
 
 
Enligt Socialtjänstlagen gäller detta:

1 kap. Socialtjänstens mål

 
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
 
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
 
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
 
Vad är det som har gått fel?
Finns det inte tillräckligt med resurser? Givetvis har alla ett eget ansvar för sitt liv och självklart krävs det från varje individ att ta sitt ansvar och uppfylla kraven för att få hjälp. Men har det inte gått lite väl långt nu? Det är många som mår väldigt psykiskt dåligt som inte får hjälp av psykiatrin och som hamnar mellan stolarna. Ingen vill ta ansvar för detta. 
 
När jag jobbade som skötare i vuxenpsyk 1995 genomfördes i hela Sverige vad som kom att kallas ”psykiatrireformen”. Denna reform innebar att vården av psykiskt störda människor skulle bli mer öppen. Allra helst skulle patienterna flytta ut från vårdinstitutionerna till egna boenden. Detta hade främst två anledningar: 
 
1. Bättre, friare och mer utvecklande för den som annars lätt hamnade på ett sjukhus resten av sitt liv. 

2. Bättre rent ekonomiskt för staten. Nu skulle istället ansvaret ligga på landsting och i vissa fall kommun. Allt som allt skulle det bli billigare då en större del patienter skulle vistas i egna boenden och inte belasta den sociala välfärden genom att kräva kollektiva boenden dygnet runt som tidigare varit ibland alltför vanligt.
 
Många är ensamma och har inte ens en egen familj
Det låter ju bra i praktiken, att psykiskt sjuka skulle få egna boenden. Men det som hände var att många som har bott på instution i hela sitt liv plötsligt skulle klara sig själva. Många är dessutom väldigt ensamma och har inte ens en egen familj eller vänner. Resultatet blev istället att många mådde ännu sämre och gjorde allt de kunde för att komma tillbaka till psykvården för att bli inlagda på en avdelning igen. 
 
Det är det jag menar med att de hamnar mellan två stolar. Kommunen vill inte ta ansvar och inte Landstinget heller. Är det en slump att hemlösheten har ökat? Sedan tror jag att det finns ett stort mörkertal. Många som inte syns ute på gatorna. 
 
Jag skäms över mig själv för att jag vänder mig om
Jag mår riktigt fysiskt och psykiskt dåligt av att se detta och önskar man kunde göra något. Visst skänker jag en slant här och där men det känns som en droppe i havet. Jag brukar köpa Situation Stockholm istället och gå till de som ligger och sover på Kungsgatan där jag lägger lite pengar i deras burkar. Snart blir det vinter på riktigt med och då blir det ännu jävligare för de här människorna. Jag skäms över mig själv för att jag har börjat vända mig om när jag ser och hör dom skrika efter pengar på gatorna. Jag önskar jag kunde göra mer men vad kan jag göra? Jag har inte så mycket pengar själv och har inte råd att ge alla tiggare pengar. 
 
Ta aldrig något för givet
Sedan blir jag så ledsen och förbannad över dömande, inskränkta människor som säger, de får skylla sig själva, sök jobb, utnyttja inte systemet osv. Ta reda på fakta innan ni kommer med dessa korkade uttalanden! Ta aldrig något för givet. Det kan gå väldigt fort utför och plötsligt har det gått så långt som det har gjort för de här människorna. Någon kanske har blivit arbetslös, börjar dricka pga det, förlorat sin familj, sitt hem. Någon kanske har blivit utförsäkrad och har inte ens råd att betala hyran eller köpa mat, någon kanske har separerat är ensamstående förälder och har inte ens råd att betala sina räkningar. 
 
Alla bär på en egen historia, alla är människor som förtjänar respekt och ett drägligt liv! Ibland kanske det bara krävs en hjälpande hand innan det går för långt! Var inte så egoistiska och rädda utan erbjud hjälp om du ser någon må dåligt. Det är mitt råd. Jag har egna personliga erfarenheter av detta och är väldigt tacksam idag för det jag har. Jag har tak över huvudet, det är inget man kan ta för givet! Jag kan absolut inte jämföra mig med de här som sitter på gatorna och tigger eller som har det riktigt jävligt. Men jag vet hur det känns att inte ha ett eget hem, att flytta runt och bo i andra hand i åtta år. Det tar på psyket kan jag säga. 
 
Tyvärr har de här organisationerna som tjänar pengar på tiggare förstört det ännu mer för de som verkligen behöver hjälp. 
 
Funderar på att börja arbeta inom psykiatrin igen, kanske jobba extra på boenden, eller på härbärgen. Jag vill göra något, inte bara sitta och beklaga mig som alla andra. 
 
Jag skäms över hur det har blivit i vårt land. Sverige som alltid har haft ett välfärdssamhälle, där vi alla ska kunna känna trygghet vad som än händer. Jag hoppas att det här kommer bli bättre nu när vi har fått ett regeringsskifte, det är vad jag hoppas på. 
 

Visa för fan lite civilkurage!

Aftonbladet.se har gjort ett litet experiment där de filmar en ung kille som blir mobbad av sina skolkamrater mitt på ljusa dagen bland massa människor som ser på. Det här är uppgjort för att se hur folk reagerar. Jag blir riktigt ledsen och förbannad när jag ser filmen för inte en j-vel gör någonting! Alla tittar förskräckt och nyfiket men varken säger eller gör något för att hjälpa killen som blir utsatt. 
 
Klicka på bilden för att se klippet
 
 
Varför är folk så fega och konflikträdda? Tänk om det var ditt barn, ditt syskon, din vän som råkade ut för detta! Finns inget som gör mig så förbannad som fega människor som inte har civilkurage. Jag har själv råkat ut för många situationer och har då alltid försvarat den som råkat illa ut eller försvarat mig själv utan att tänka på vad som kan hända. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte ingrep. Ett exempel är när en ung tjej blir trakasserad av flera killar på tunnelbanan. Dom hånade henne, kallade henne för hora, att hon var billig och så vidare. Alla i vagnen tystnade och höll andan. Till slut kunde jag inte hålla käften längre och frågade vad deras föräldrar skulle säga om dom visste vad som pågick. Jag ställde mig upp och sa åt killarna att knipa käft och gå av vid nästa station. Vilket dom faktiskt gjorde. Jag var så arg att jag skakade. Tjejen var väldigt tacksam för att någon försvarade henne kan jag säga. 
 
Jag har många gånger lagt mig i bråk och slagsmål och fått ett nyckelben brutet när jag "la mig i". När min äldste son var 7 år var han mobbad av en kille på gården. Den här killen jagade min son, skrämde och puttade på honom och sa massa elakheter. Min son vågade inte först berätta för mig för han skämdes men sen kunde han inte hålla tyst längre. Oj gissa om lejonhonan i mig vaknade då. En dag satt jag och fikade med mina grannar på gården och ser den här killen komma cyklandes mot oss. Jag ställer mig upp och han får syn på mig och cyklar fortare än blixten. Jag sätter fart och springer efter honom, drar upp kjolen, hoppar över ett högt staket och får till slut tag i ungen. Jag tar tag i hans tröja, ser honom i ögonen och säger att han ska hålla sig borta från min son! Det kanske låter jättehemskt att göra så mot en 8-åring men jag ångrar det inte en sekund. Någon behövde säga ifrån och sätta ungen på plats. Han hade länge trakasserat många förutom min son. 
 
Jag tycker det är en självklarhet att visa lite civilkurage och ingripa om någon far illa och jag har försökt lära mina barn detsamma. Var inte så förbannat fega! Jag lovar att efter man har hjälpt någon så känns det riktigt bra i själen. Det är faktiskt upp till oss föräldrar att lära våra barn vad som är rätt och fel så barnen får rätt värderingar. 
Taggar: civilkurage, konflikträdd, mobbing;

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Sverige!

 
Det är skrämmande att Sverigedemokraterna har fått så många röster och är invalda av folket i Riksdagen. Men det som är mest skrämmande är att många har röstat på SD i rent missnöje. Folk som inte bryr sig, som inte ens orkar sätta sig in i politiken och som går på SD:s bullshit. Det handlar om okunskap och rädsla. Men bara för att det har gått utför i vårt svenska samhälle de senaste åren så beror det inte på flyktingpolitiken.
 
I deras valmanifest kan man läsa följande:
När vi sverigedemokrater säger att vi väljer välfärd så menar vi det. På riktigt. Vi sträcker gärna ut en hjälpande hand till nödställda människor runt om i världen. I synnerhet i så svåra och oroliga tider som dessa. Som svenska politiker och förvaltare av det svenska folkets skattepengar tvekar vi dock aldrig på att vår främsta uppgift är att garantera människorna i Sverige goda levnadsförhållanden, trygghet och välfärd. När vi sverigedemokrater säger att vi älskar Sverige så menar vi det. På riktigt.Vi är också medvetna om att Sverige på många sätt är unikt och att vi har en egen särpräglad kultur och historia. Det är vi väldigt stolta över. Vi älskar den svenska naturen med alla dess skiftningar.
 

Det låter ju väldigt fint och trovärdigt när man läser detta dravel. Kan man inte vara en stolt svensk patriot och värna om svenska traditioner och ta hand om sitt land utan att vara rasist? "Nej vi är inte rasister, vi är mot oansvarig massinvandring".
 
Träffade på två personer nyligen på en fest där båda erkände att de har röstat på SD. Jag blev väldigt paff när den ena var en kvinna i min ålder som jag hade fått bra kontakt med. Hon sjönk rejält i mina ögon då. Men hon verkade inte vara så insatt visade det sig efter en diskussion och hon verkade ångra sitt val. Om folk är så missnöjda är det väl bättre att rösta blankt då än att rösta in ett rasistiskt parti!
 
Värden som hade festen är också Sverigedemokrat. Efter att i timmar hört på hans malande om alla analfabetiska, iq-befriade utlänningar som kommer till Sverige, som snor våra jobb, lever på bidrag, som utnyttjar systemet så exploderade jag. Jag kunde inte längre hålla tyst. Jag berättade om min far som är italienare som kom till Sverige på 50-talet då det var arbetsbrist i Sverige. Han började på ASEA i Västerås och slet. Han försörjde sin fru och fyra barn. Han startade eget företag och jobbade dygnet runt för att få allt att gå ihop. För att vi skulle ha råd att bo i en fin villa, ha två bilar, kunna ha sommarstuga, resa och få mat på bordet. Det stack i ögonen på folk när pappa köpte sin drömbil, en Alfa Romeo GTV. Vi hade då flyttat till ett litet samhälle i Småland och folk snackade skit om oss, utlänningarna med sin fina bil. Vi skulle minsann inte tro att vi var något!
 
Jag berättade även för värden om att min far var politiskt engagerad, var med i italienska ambassaden och åt middag med Olof Palme. Jag berättade om alla utlänningar som startar eget, som tar alla skitjobben som ingen annan vill ha inom städ, restaurang, industri osv. När jag jobbade på Grand Hôtel var det invandrarna som arbetade hårdast, som alltid ställde upp utan att gnälla och som jobbade extra.
 
Jag blir så trött på allt gnäll om att vi inte får hissa svenska flaggan, att vi inte får fira Sveriges nationaldag och att allt beror på invandrarna. Vem säger att vi inte får det? Det är väl upp till var och en, man är ingen rasist för att man hissar svenska flaggan och för att man är stolt över sitt eget land! Så fortsätt ni att hissa flaggan, sjunga Helan går, dansa små grodorna, fira midsommar och Sveriges nationaldag för det tänker jag göra.
 
Jag älskar Sverige, vår natur, vårt välfärdssamhälle, Allemansrätten, sjukvården, tryggheten, årstiderna, svensk husmanskost och vår blågula flagga. Men jag älskar även ett mångkulturellt samhälle där alla är välkomna oavsett nationalitet eller hudfärg.
 
Sedan finns det saker som behöver förbättras i vårt svenska samhälle. Vi måste bygga fler bostäder, hjälpa ungdomar att komma ut i arbetslivet, förbättra sjukvården, skolor, ta hand om våra gamla bättre. Vi måste bli mer miljömedvetna. Poliser och sjuksköterskor som har valt att arbeta med människor i ett utsatt yrke måste ha högre lön! Lärarna som utbildar våra barn måste ha högre lön och högre status. Skolsystemet är helt fucked up. Lärarna är bakbundna, får knappt säga åt en elev att hålla tyst utan att bli anmäld för barnmisshandel. När jag växte upp hade vi respekt för våra lärare, vi skulle aldrig sitta och tugga tuggummi, vara uppkäftig mot lärarna, sitta och leka med mobilen (för vi hade inga då) eller på annat sätt nedvärdera lärarna.
 
När jag var ung var jag väldigt politiskt engagerad och var med i SSU och gick på SSU-kurser. En kurskamrat var Tomas Eneroth som nu är gruppchef och statsministerns högra hand! Det ska bli jätteintressant att följa hans resa i riksdagen.
 
Men när Alliansen fick makten för åtta år sedan tappade jag mitt politiska intresse helt. Det kändes så deprimerande och så meningslöst. Nu när sossarna återtog makten blev jag så stolt och glad. Mitt politiska intresse kom tillbaka som ett brev på posten. Avslutar med ett citat ur Stefan Lövéns löfte i segertalet:
 
"Även fast Sverigedemokraterna har fått ett högre rösttal kommer inget samarbete att ske med dom". Säger bara äntligen.
 
Jag vill leva, jag vill dö i Sverige....
 
 
Taggar: Riksdagen, Sverigedemokrater, Tomas Eneroth, rasism, solidaritet, sossarna, statsministern, val 2014;