Sista tiden har min mamma kommit till mig i mina drömmar. Mamma gick bort alldeles för tidigt efter en lång tids sjukdom den 26/12 2012. Jag och mamma hade tyvärr ingen bra relation alls och sista åren var det nog värst. Jag drog mig undan från henne eftersom jag bara mådde dåligt av att få kritk från henne hela tiden. Jag har under årens lopp många många gånger försökt försonas med henne, försökt förstå varför hon var som hon var. Vi skrev brev till varandra ibland, jag kände att det kunde vara bättre istället för att prata då det alltid slutade med att vi skrek åt varandra.
Sedan mamma dog har jag inte drömt om henne ens förrän nu. Jag har knappt kunna tänka på henne utan att bli förbannad och ledsen! Det som gör mig så ledsen är att vi aldrig hade den där fina mor-dotter relationen som många har. Min äldste son tog studenten nyligen och det var då mamma besökte mig i min dröm första gången. Jag tror att hon är ledsen för att hon aldrig fick vara med om Jonathans student och ville hälsa till honom. Efter det har hon besökt mig många gånger och jag har försökt tolka drömmarna. Det kan låta märkligt och flummigt för de som inte tror på andar och sanndrömmar men för mig är det verkligt. Både mamma och mormor var synska och jag har också ärvt en del av deras mediala förmåga. Redan som barn kunde jag känna på mig saker som sedan hände och jag fick ofta föraningar om vad som skulle ske. Jag förstod inte då vad det var men nu vet jag.
Jag önskar bara att jag och mamma hade hunnit försonas under tiden hon levde. För att använda en klyscha så är livet alldeles för kort! Vi måste ta vara på tiden vi har nu innan det är försent. Vi har ju bara en familj. Jag tror att mamma vill säga förlåt för att jag ska kunna gå vidare och få ro i själen. Det är vad jag tror. Jag har bestämt mig nu en gång för alla att förlåta mamma och gå vidare för min egen skull. Jag har känt så mycket hat och besvikelse som har gjort att jag har blivit bitter och olycklig. Jag vill inte vara bitter, jag vill vara lycklig, må bra och kunna se framåt. Det känns konstigt nog lättare redan, kanske för att jag även bloggar om det här så folk kan förstå och så att andra kanske kan ta till sig något av det här. Gör inte som jag och vänta tills det är försent. Var rädda om er familj.
När mamma insjuknade igen och blev inlagd på sjukhuset julen 2012 så förstod vi nog inte att det var så pass allvarligt som det var. Jag gjorde det inte i alla fall. Hon har förut så många gånger blivit dålig och åkt in på sjukan men sen kommit hem igen. Jag trodde det var så den här gången med. Vi åkte alla in till Katrineholms sjukhus, jag, mina tre bröder, alla våra barn, pappa, min moster Marianne som tog hand om mamma sista tiden. Mamma såg ut som en liten fågelunge där hon låg i sin sjukhussäng i fosterställning. Hennes hår hade blivit helt grått på kort tid och jag kände knappt igen henne. Vi stod alla runt omkring henne och försökte lätta upp stämningen. Vi gav henne julklappar och försökte peppa henne att hon skulle bli bra och få komma hem igen snart. Men hon visste. Det förstår jag i efterhand. Hon tog adjö till alla, en och en fick vi gå fram och säga adjö. Jag önskade då att jag hade förstått så kanske jag hade sagt något mer. Men jag ville inte förstå då att det var ett farväl. Men jag är glad att vi alla var där så hon fick träffa oss alla innan det var dags. Jag tror och hoppas att det betydde mycket för henne.
Hoppas du hör mig nu lilla mamma. Jag förstår nu att du inte har haft det så lätt och att du faktiskt gjorde ditt bästa. Jag förlåter dig.
Jag och mamma i Västerås 1972