Jag går långsamt fram på trottoaren. Har varit på möte i Gamla stan och passar på att leka turist i min egen stad, vackra Stockholm. Minns inte sist jag var i Gamla Stan och hade glömt hur vackert det är där med alla små gränder, kullersten, statyer, butiker, antikvariat, cafeér, restauranger och pubar.
Känner hur jag ler för mig själv och njuter av att bara strosa runt, Inte ha en tid att passa, göra vad jag vill. Får syn på en mysig antikaffär och lockas av de vackra glasen i fönstret. Jag går in. Det första som slår mig är doften. Tänker direkt på mormor och morfar! Det är fullt med möbler, prylar, glas, tavlor, skålar, mattor överallt så jag vet inte vart jag ska titta. Plötsligt hör jag en gammal dam som säger hej. Jag vänder mig och ser där bakom massa prylar en vithårig dam i ca 80-års åldern. Hon har håret i en knut och en grå kofta på sig. Jag hälsar vänligt tillbaka. Hon fortsätter att läsa i sin bok.
Jag får syn på ett stort skåp med alla de vackra glasen som jag såg i fönstret. Det är vinglas, snapsglas och vanliga dricksglas i underbara färger i cerise, lila och blått. Jag tar försiktigt ner ett av glasen för att se på prislappen under foten. "220 kr" hör jag damen säga. Jag hoppade nästan till och var rädd att jag skulle tappa glaset.
"Vad mycket vackra saker ni har här svarade jag". Vet inte varför jag sa ni, det är väl gammal vana att man ska tilltala äldre med ni. "Tack så mycket fröken" svarade damen och sken upp. Vi pratade en stund om alla glasen, om glasbruk och om vädret. Sedan var jag tvungen att tacka för mig och sa att jag gärna kommer tillbaka en annan dag. "Du är alltid välkommen tillbaka fröken, ha en fin dag", ropade den gamla damen när jag gick ut.
Jag älskar verkligen glas och glaskonst. Jag får snart mina vinlgas hem från Spectra Sago form som en premie för att jag blev prenumerant för Amelia. Titta så vackra dom är!
Jag fortsatte min lilla turistvandring och satte mig i solen vid statyn Sankt Göran och draken. Tog en kopp kaffe och njöt en stund i solen. Gick bort mot slottet, såg på vakerna utanför slottet. Förstår inte hur de klarar av att stå där helt orörliga och inte röra en min på timmar när folk står och fotar, pratar och retas med dom ha ha. Det skulle jag aldrig klara.
Gick sedan hemåt och blev förundrad över att det är höst. Hur gick det till? Det har gått så snabbt. Eller så är det för att jag inte har märkt det när jag har varit i min egen bubbla sista tiden. Jag har inte sett hur vackert Stockholm är på länge, har inte märkt att solen värmt oss, har inte märkt att löven har skiftat färg eller att luften har blivit så kall och frisk.
Det känns som att jag har vaknat upp ur en lång, hemsk mardröm och nu äntligen efter en lång tid kan jag återigen se ljuset i tunneln och ler för mig själv. Minns inte när jag sist mådde så här bra och kunde känna lycka igen för småsaker som att solen skiner, för att löven har så vackra färger, för nya möten som med den gamla damen i antikaffären. Känner mig hoppfull, harmonisk och framför allt levande!!! I´m back! :)